Omänsklig förvirring - del 2 (Tack å hej!)
Enligt statistiken här så har över 200 pers läst det förra inlägget, rätt sjukt. Tackar för det!
Jag har funderat till och från på att starta en lite seriösare blogg med inlägg som dessa, även om det egentligen är emot mina egna ideal. Det känns ju sjukt pretentiöst egentligen. Men jag blev ändå lite inspirerad av er 200 läsare... Jaja, vi får väl se hur det blir med det.
Jag vill egentligen inte verka sur, gnällig och negativ, även om jag tror att människan är född sådan. Men ibland är det inte lätt att stänga ute galenskaperna som så desperat tränger sig på från alla håll... Har fått en hel del respons på mitt förra inlägg, mestadels positivt men också en del "äh låt folk vara", "du är bara avundsjuk" eller min personliga favorit "bara för att du inte lyckas vara som alla andra, betyder det inte att vi inte kan vara det :P" (ja, smileyn var med, fantastiskt faktiskt!).
Det må väl va hänt att folk tycker så. Jag tar inte illa vid mig iallafall, för uppenbarligen har dessa individer helt missat poängen. Vilket i och för sig också antagligen är mitt fel, eftersom jag som vanligt formar ett fantastiskt inlägg i huvudet men misslyckas å det grövsta att få ner det till text. Hjärnan är som vanligt i något halvmosigt tillstånd vilket lär märkas på detta inlägget, då jag skrivit till lite här och där när jag kommit på det.
Jaja, hur som helst ville jag bara säga att jag inte kommer fortsätta med denna bloggen, om det finns intresse för lite vettigare åsiktsspridning får ni gärna säga det, det värmer. Jag har på något sätt lovat mig själv att ta tag i mitt liv (hur man definerar den saken är dock en annan sak), och någonstans måste man ju börja, så jag gör det här.
Tack till er som läst mitt trams - mer blir det inte på ett tag. Ha det fint! :)
Jag har funderat till och från på att starta en lite seriösare blogg med inlägg som dessa, även om det egentligen är emot mina egna ideal. Det känns ju sjukt pretentiöst egentligen. Men jag blev ändå lite inspirerad av er 200 läsare... Jaja, vi får väl se hur det blir med det.
Jag vill egentligen inte verka sur, gnällig och negativ, även om jag tror att människan är född sådan. Men ibland är det inte lätt att stänga ute galenskaperna som så desperat tränger sig på från alla håll... Har fått en hel del respons på mitt förra inlägg, mestadels positivt men också en del "äh låt folk vara", "du är bara avundsjuk" eller min personliga favorit "bara för att du inte lyckas vara som alla andra, betyder det inte att vi inte kan vara det :P" (ja, smileyn var med, fantastiskt faktiskt!).
Det må väl va hänt att folk tycker så. Jag tar inte illa vid mig iallafall, för uppenbarligen har dessa individer helt missat poängen. Vilket i och för sig också antagligen är mitt fel, eftersom jag som vanligt formar ett fantastiskt inlägg i huvudet men misslyckas å det grövsta att få ner det till text. Hjärnan är som vanligt i något halvmosigt tillstånd vilket lär märkas på detta inlägget, då jag skrivit till lite här och där när jag kommit på det.
Jaja, hur som helst ville jag bara säga att jag inte kommer fortsätta med denna bloggen, om det finns intresse för lite vettigare åsiktsspridning får ni gärna säga det, det värmer. Jag har på något sätt lovat mig själv att ta tag i mitt liv (hur man definerar den saken är dock en annan sak), och någonstans måste man ju börja, så jag gör det här.
Tack till er som läst mitt trams - mer blir det inte på ett tag. Ha det fint! :)
(O)mänsklig förvirring?
...måhända att jag uppfattas som cynisk ibland. Det tror jag om mig själv iallafall. Men ibland är det fan inte mer än nödvändigt.
Varje gång jag är ute på krogen eller liknande kan jag inte hjälpa att reflektera över hur mycket människor det finns som inte vågar vara sig själva. Jag menar, det är klart att det finns folk som faktiskt njuter av att beställa det dyraste baren kan erbjuda och så vidare, men så många som bara spelar för galleriet. Tänker man på det är det så lätt att se. Så många som är där bara på grund av det desperata behovet att passa in.
Sånt avskyr jag. Varför är det så viktigt att passa in på det sättet? Fan, gör det ni själva vill istället för att gå på nån jävla maskerad varje dag. Det har ingenting med att jag anses vara "hårdrockare" och att jag på något sätt skulle sky folk som inte är det, så är såklart inte fallet och vad jag lyssnar på för musik är fullkomligt irrelevant. Jag förstår som sagt bara inte varför man ska låtsas vara någon man inte är. Jag kan iallafall inte tänka mig att det är attraktivt för det motsatta könet, iallfall om dessa har någonting innanför hjärnbalken.
Det beteende som allra mest får min kräkningsreflex i rörelse är de personer som i stort sätt byter personlighet beroende på om man umgås på tu man hand respektive i grupp. Alla har vi väl stött på de individer som är hur trevliga och öppenhjärtliga som helst när man är ensamma, för att sedan bli skitstövlar när gruppen utökas. Varför gör man detta? Är det för att spela tuff helt enkelt? Jag kan, som sagt, inte för hela världen tänka mig att detta skulle kunna uppfattas som attraktivt.
Är det för mycket begärt att folk ska vara sig själva och inte utföra varje handling med en baktanke som pekar åt annat håll? Skall det verkligen vara så svårt?
Jag förstår inte.
Längtar något alldeles oerhört tills jag har pengar nog att flytta långt bort härifrån. Detta blir också sista inlägget här på länge, har helt å hållet tappat lusten att göra någon sorts humor som folk ändå inte förstår sig på. Kommer antagligen följa upp detta inlägget med del två senare ikväll, men sen får det va nog för ett tag.
Ha det fint
Varje gång jag är ute på krogen eller liknande kan jag inte hjälpa att reflektera över hur mycket människor det finns som inte vågar vara sig själva. Jag menar, det är klart att det finns folk som faktiskt njuter av att beställa det dyraste baren kan erbjuda och så vidare, men så många som bara spelar för galleriet. Tänker man på det är det så lätt att se. Så många som är där bara på grund av det desperata behovet att passa in.
Sånt avskyr jag. Varför är det så viktigt att passa in på det sättet? Fan, gör det ni själva vill istället för att gå på nån jävla maskerad varje dag. Det har ingenting med att jag anses vara "hårdrockare" och att jag på något sätt skulle sky folk som inte är det, så är såklart inte fallet och vad jag lyssnar på för musik är fullkomligt irrelevant. Jag förstår som sagt bara inte varför man ska låtsas vara någon man inte är. Jag kan iallafall inte tänka mig att det är attraktivt för det motsatta könet, iallfall om dessa har någonting innanför hjärnbalken.
Det beteende som allra mest får min kräkningsreflex i rörelse är de personer som i stort sätt byter personlighet beroende på om man umgås på tu man hand respektive i grupp. Alla har vi väl stött på de individer som är hur trevliga och öppenhjärtliga som helst när man är ensamma, för att sedan bli skitstövlar när gruppen utökas. Varför gör man detta? Är det för att spela tuff helt enkelt? Jag kan, som sagt, inte för hela världen tänka mig att detta skulle kunna uppfattas som attraktivt.
Är det för mycket begärt att folk ska vara sig själva och inte utföra varje handling med en baktanke som pekar åt annat håll? Skall det verkligen vara så svårt?
Jag förstår inte.
Längtar något alldeles oerhört tills jag har pengar nog att flytta långt bort härifrån. Detta blir också sista inlägget här på länge, har helt å hållet tappat lusten att göra någon sorts humor som folk ändå inte förstår sig på. Kommer antagligen följa upp detta inlägget med del två senare ikväll, men sen får det va nog för ett tag.
Ha det fint
Anton
Frälsningen är här
Demoniska moder du bleka och fina, din smekning får penis och pung och förtvina.
Kära underbögar, jag har kommit för att på nytt frälsa er med min lyrisistiska närvaro.
Det tisslas och tasslas om att herr Anahlström har ett nytt musikaliskt homoprojekt på gång. Detta kommer såklart ni, mina fulsnygga homofilfränder, bli de första att upplysas om. Mer om detta senare.
Nu ska jag ut och jaga kaniner i hatt och string. Ädelflens på er alla.
